Öppet brev till Sveriges räddningstjänster

8 mars 2018, Internationella kvinnodagen

Mycket har hunnit sägas och skrivas om #Metoo. Vi vill passa på att dela lite av vår oro med er. 

Vi är nämligen oroliga. Vi är oroliga för att reaktionerna på våra vittnesmål stannar vid upprördhet och fördömanden, påpekanden om påstådd nolltolerans eller hänvisningar till policydokument.

Vi är oroliga eftersom det bara är knappa 10-talet räddningstjänster som ens har uttalat sig offentligt. Vi är oroliga eftersom vårt upprop inte tagits emot med samma allvar som i andra branscher. Kanske beror det på att alla på förhand misstänkte att just vi skulle vara utsatta. Nästan som om vi får skylla oss själva för att ha satt vår fot på en brandstation.

Vi är oroliga eftersom inte en enda representant för en enda räddningstjänst har kontaktat oss och frågat vad de kan göra. Bett oss berätta så de kan lyssna.

Vi är oroliga eftersom bara en handfull manliga kollegor har hört av sig och gett oss sitt stöd. 

 

De personer som tagit mod till sig att berätta sina historier har ofta gjort det i syfte att andra inte ska behöva utsättas för samma behandling. Men sanningen är ju att vi alla har vetat ganska länge nu. Vi har larmat om och om igen. Det har rapporterats om att många av oss slutat på grund av de attityder vi tvingats möta dagligen. Det har skrivits avhandlingar och forskningsrapporter och det har arrangerats seminarier och föreläsningar. Alla har vetat.

Ändå hoppas vi att den här gången ska vårat larm göra skillnad. Att vi inte ska bli svikna. Att ni ska våga stå upp och visa samma mod som alla vi gör dagligen bara genom att gå till jobbet.

 

Hur ni - ledare och chefer kommer tar emot våra vittnesmål är avgörande för vägen framåt.  Om räddningstjänstorganisationerna har modet att idka självrannsakan, vågar släppa prestigen och kraftsamla för verklig förändring – då är förändringen också möjlig.

Men vi upplever redan hur tystnaden åter breder ut sig. På få brandstationer är det någon som längre nämner #larmetgår. På flera håll tycks man knappt känna till vårt upprop, ännu mindre faktiskt ha tagit sig tiden till att ha läst våra vittnesmål.

Kanske är det inte så konstigt att vi är oroliga för att vi åter ska mötas av de försvarsmekanismer och strategier som vi tyvärr mötts av så många gånger förr.

Kanske är det inte så konstigt att vi är rädda för att uttalanden om nolltolerans ska ersätta verklig handling.

 

Vi är oroliga för att istället för handling mötas av berättelser om insatser om redan gjorts på annat håll. Att goda exempel används som bevis på att det ju faktiskt har blivit bättre, istället för att fungera som inspiration till förändring.

Att man vilar i att det var värre förr, eller pekar på att nu finns det omklädningsrum för kvinnor eller att alla de flesta minsann nu har arbetskläder som passar.

Vi är oroliga för att jämställdhetsarbetet istället för att vara ständigt närvarande blir en profilfråga att visa upp. Att skryta med på branschseminarier och i tidningsartiklar.

Det finns inget som just nu skulle kunna vara värre än stora ord och löften som sen inte hålls. Vi orkar inte bli svikna en gång till.

 

Det som beskrivs i vårt upprop är allvarliga arbetsmiljöproblem, det är arbetsgivarnas skyldighet att vidta åtgärder för att komma tillrätta med dem.

 

Allt om oftast får vi hör att vi måste anmäla. Ofta är vi då hänvisade till vår närmsta chef. Våra vittnesmål är en smärtsam påminnelse om att många gånger är en överordnad som faktiskt är den som kränker, eller som tyst bevittnar handlingen. Andra av oss har blivit utsatta av instruktörer, lärare eller elever redan under vår utbildning på MSB:s skolor.

Vi är oroliga för att åter bli uppmanade att anmäla, trotts att det är känt att det ofta i praktiken är omöjligt för oss att arbeta kvar om vi gör så.

 

Vi vet att för den som anmält, för den som öppet berättar om vad hon utsatts för blir situationen ofta bara än värre. Skapa istället arbetsplatser där det faktiskt går att anmäla utan att offra allt, eller ännu hellre, arbetsplatser där inga anmälningar behövs. Det kan låta som en utopi – men är det verkligen så avlägset att drömma om att kunna gå till jobbet utan att känna sig ifrågasatt, osynliggjord, bevakad eller trakasserad?

 

Metoo-rörelsen har haft fokus på sexuella trakasserier. Men många har också vittnat om att andra kränkningar är både vanligare och ofta lika skadliga som de rena sexuella trakasserierna. Förminskning, misstänkliggörande, utfrysning, osynliggörande, förakt och fientlighet.

De till synes oförargliga och oavsiktliga strategierna att förminska oss som inte uppfyller den manligt kodade normen kan ibland vara ännu mer plågsamma för de drabbade eftersom de ofta är normaliserade och sker så subtilt att den som påtalar dem döms ut som lättkränkt och överkänslig.

Ibland handlar det om medvetna och uttalat fientliga handlingar, men lika ofta om dolda normer och kollektiva föreställningar om vem som platsar i räddningstjänsten, om vem som kan vara en riktig brandman, ett bra befäl eller för den delen en riktig brandchef.

Sådana maktstrukturer kan hänga samman med kön, men lika ofta med etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, funktionsvariation eller sexuell läggning.

 

Tystnadskulturen

Uppropet har framförallt visat hur svårt det är att slå larm och hur ensamt det kan bli för den som utsätts. Många av de övergrepp som beskrivs hade kunnat undvikas om det funnits personer i omgivningen som hade reagerat och sagt stopp.

Varje arbetsplats med en tystnadskultur likt den vi har i räddningstjänsten har misslyckats. Svensk räddningstjänst har misslyckats.

När omgivningen blundar, ges bilden av att det finns ett tyst samtycke. Eller åtminstone en bild av att ingen vill vara på våran sida.

Det lämnar oss ensamma.

Ändå har så många vetat och så många har varit vittnen till det vi berättar om.

En kränkning av en arbetskamrat är inte är en individuell handling där den utsatte själv måste ta ansvar för att reagera. Målet måste vara att alla känner ett ansvar för att uppmärksamma och ingripa närhelst det sker. Vi måste ersätta tystnadskulturen med en ansvarskultur.

 

Det finns inte en enda brandstation i det här landet, i den här världen, där en ansvarskultur växer fram av sig självt. Det krävs idogt, envist och konsekvent arbete. Våra vittnesmål handlar om normer och strukturer som är djupt inbäddade i rutiner, föreställningar, jargong och relationer. De försvinner inte för att någon fördömer dem eller hänvisar till att de strider mot policydokument. De försvinner inte med uttalanden om nolltolerans.

 

Vi upplever att det ibland finns en uppfattning om att problemet framförallt finns på golvet. Att attityder och normen på något magiskt vis skulle förändras bara genom att en person stiger i rang. Men alla med personalansvar, alla som leder en insats, alla som har någon form av utökad makt behöver också förses med utökade kunskaper om kränkande särbehandling, om destruktiv jargong, om jämställdhet, om diskriminering.

 

Sanningar

Vissa argument upprepas så ofta att de riskerar att bli sanningar, till exempel varningen för att oskyldiga pekas ut, eller att vissa berättelser är överdrivna, eller har hänt för länge sen.

Minns då att alla vittnesmål är noggrant anonymiserade. Likt våra systrar bakom uppropet #tystnadtagning kan vi säga ”Vi vet vilka ni är”. Men vi är inte ute efter att peka ut enskilda individer.

Minns också att vi inte har varit bland er särskilt länge. Våra berättelser är nya efter som vi är det.

 

Några av de motståndsstrategier som vi redan mött är:

·      förnekandet (”det där känner jag inte igen”, har aldrig varit med om, har aldrig hört om, det måste vara påhittat av personer som vill ha uppmärksamhet, det är sådant som hände förr, nu är det annorlunda), 

·      bagatelliseringen (”det är bara en jargong”, ”han menar inget illa”, ”han är ju lite speciell”, ”sa man inte kunna ge en kollega en kram nu?”

·      relativisering (”tänk hur mycket värre former av ojämställdhet på andra platser”, ”vi är bara en del av samhället och det som finns ute i samhället finns även här”, det är värre på den eller den räddningstjänsten, det där finn såklart, men inte på vår brandstation.

·      demonisering (”de som begår dessa kränkningar är rötägg och de är undantag”, ”berättelserna är överdrivna och berättarna besatta av hämnd”), 

·      skuldbeläggande av offren (”du kanske betedde dig utmanande?” ”du borde ha avväpnat trakasserierna genom att säga ifrån”

 

Vi hoppas att vår oro ska komma på skam. Vi skulle aldrig organiserat oss i #larmetgår, vi skulle aldrig genomgått den fruktansvärda påfrestning som #larmetgår inneburit om vi inte trodde hoppades och trodde på att det finns en vilja.

Vi vill inget hellre än att få arbeta på lika villkor. Vi vet att förändring är möjlig. Vi ser att det blir bättre på de kårer som aktivt arbetar för jämställdhet och inkludering. Vi har också manliga kollegor i vår närhet som stöttar oss, som står upp för det som är rätt. Vi vet också att fler vill, men inte vet hur.

 

Låt oss komma överens om en ny nolltolerans. En nolltolerans mot räddningstjänster som inte bedriver ett långsiktigt, uppriktigt och aktivt likabehandlingsarbete. Vi har en unik möjlighet här. Vi tillsammans har möjligheten att skapa ett före och ett efter #larmet går.

/Larmet går

 


Vi kräver att ansvariga agerar när #LarmetGår

 

På mindre än en vecka samlade vi in över hundra vittnesmål från anställda i räddningstjänsten. Du kan ta del av dem här.

 

Det är beskrivningar av en allt för ofta fullständigt oacceptabel arbetsmiljö. "Skämt" som gång på gång går över gränsen och en jargong som bjuder in till övertramp. Men också regelrätta trakasserier och sexuella övergrepp. Porr på arbetstid som metod att ”testa” kvinnliga kollegor och händer som högst ovälkommet tar tag i skrev och rumpor. Utbildningssituationer och en arbetsvardag som tillåter uttryck för sexism, homofobi, transfobi och rasism.

 

- Jag fick en välkomsthälsning i form av en banan med kondom på i mitt postfack första dagen på mitt nya jobb. 

 

- Beroende på vem som gjorde laguppdelningen på fysen kallades jag ibland helt enkel för "Hålet". 

 

- Vid första övernattningen inför introduktion till chef i beredskap uppmanades jag på allvar att låsa dörren till mitt övernattningsrum, för de kunde inte garantera min säkerhet.

 

Som en del av rörelsen #metoo bryter vi tystnaden. Berättelserna kommer från brandmän, brandingenjörer, befäl, chefer, administration och tjänstepersoner. Vi vittnar tillsammans och vi gör det anonymt. Det finns för få kvinnor, icke-binära och transpersoner i räddningstjänsten för att vi ska kunna träda fram med våra namn. Vi är redan tillräckligt utpekade.

 

- Killen som gick och viftade på sin penis genom korridoren. Som hängde ut den lite varstans. Som hånskrattade mig i ansiktet när jag sa att jag inte ville se den mer. Styrkeledaren som inte sa åt honom att hålla gylfen stängd. Nu har båda klättrat i rang och killen med kuken har personalansvar. Jag har slutat.

 

Vittnesmålen visar också att många har gått till sina chefer för att få hjälp. Inget har hänt. Utsattheten har tystats, väntats ut, bortförklarats och ”glömts bort” av ansvariga.

 

- Idag arbetar han kvar i samma kommun. Han har personalansvar. Fortfarande med en förkärlek till unga flickor som anställda. Jag anmälde allt som hade hänt till facket och absolut ingenting hände. Det enda jag ville var att säkerställa att ingen skulle råka ut för samma sak igen. Men ingenting hände. De få som jag har berättat det här för säger saker som: ”Ja, jag misstänkte nog allt något…” eller ”Ja, jag har nog sett mönstret.

 

Idén om att det här inte händer på just er räddningstjänst håller inte  - ingen kår står ensam i att ha problem och ingen kår saknar problemen, eller tendenserna.

Vi älskar våra jobb. Vi vill inget hellre än att få arbeta på lika villkor. Vi vet att förändring är möjlig. Vi ser att det blir bättre på de kårer som aktivt arbetar för jämställdhet och inkludering. Vi har också många manliga kollegor som stöttar oss, som står upp för det som är rätt. Vi vet också att fler vill, men inte vet hur. Börja med att lyssna till våra berättelser.

 

- Varje vecka var en av insatsledarna "subba", fick jag berättat för mig under fnitter och lite generade former av de andra (manliga) befälen. Att vara subba innebar att hålla ordning i köket, hämta posten mm, och att sätta på kaffe, och "ibland ska det ingå andra tjänster också, som att gå ner under bordet på de som önskar.

 

De som inte hörsammar uppmaningen är medlöpare. Medlöpare i en tystnadskultur som möjliggör övergrepp.

 

Nu manar vi räddningschefer, ansvariga politiker och kollegor att backa vårt upprop och agera - låt det för alltid finnas ett före och ett efter #LarmetGår.

 

#LarmetGår